Mårten Nilsson: Rockanalys i musikvetenskapliga uppsatser. En undersökning och handledning. Uppsala: Musikvetenskap, 1999. D-uppsats (80 p).

Rockforskning är ett område under uppbyggnad. Trots att musikvetare har forskat seriöst i rockmusik sedan 1970-talet råder brist på en principiell, teoretisk diskussion om hur rockforskningen ska/bör/kan se ut, vad det är som ska studeras och hur. I denna uppsats undersöks musikvetenskapliga C- och D-uppsatser som innehåller analys av rockmusik. Uppsatsen har ett tudelat syfte: dels att beskriva nyttan av, och problem med, analys av musikaliska parametrar i rock, och dels att genom detta nå fram till en metodhandledning i rockanalys för uppsatsskribenter i musikvetenskap som avser att analysera rockmusik. Handledningen ska kunna vara användbar i musikalisk analys av all rock, från dödsmetall till vispop. I uppsatsen ges begreppet ”rock” en vid innebörd. Resonemangen har vidgats för att även kunna gälla musik som inte i allmänhet räknas in under begreppet, t ex musik som till större delen är elektroniskt genererad. Undersökningen utgår från de musikaliska parametrarna harmonik, melodik, rytm och takt, dynamik, form, text och vokal gestaltning, klangfärg, faktur och den övergripande parametern sound. I uppsatsen analyseras vilka resultat olika metoder ger för olika parametrar, och en övergripande frågeställning är vad metoden säger läsaren om musiken. Med hjälp av framför allt Per-Erik Brolinson och Holger Larsens tidigare undersökningar av rock sätts de enskilda parametrarna i relation till varandra, och deras betydelse i rock diskuteras. I uppsatsen visas, att flera av de viktigaste parametrarna i rockmusik är sådana som tenderar att negligeras av traditionell analysmetodik; klangfärg, faktur och sound, men även att flera andra parametrar har en specifik betydelse i rock. Flera av rockens viktiga parametrar är svåranalyserade och analysredskapen för dem outvecklade. I uppsatsen hävdas, att rockanalys bör baseras på ett adekvat lyssnande, som innefattar ett lyssnande efter både vad som är genremässigt adekvat och vilken metod och begreppsapparat som är mest lämplig. Rockanalytikern måste i många fall skapa en egen metod. Detta är en svaghet, eftersom analysresultaten blir svårjämförbara, men samtidigt en styrka då analytikern står relativt fri från en tyngande tradition.